Helgen har inte gått obemärkt förbi. Den har inte swischat förbi. Den har inte passerat som alla andra dagar. Helgen har berört. Den har gått långsamt och smärtsamt. Den har varit fylld med massor utav tårar.
Jag är i ärlighetens namn så jävla ledsen. Saknar dig som jag aldrig trodde jag skulle sakna dig. Tankarna snurrar och ögonen fylls med krokodiltårar som svämmar över och rullar ner för mina kinder. Varför hälsade jag inte på dig tidigare? Varför gick jag inte oftare fram till dig och sa hej? Hur kunde jag ha mage att göra annat när du fanns där? Jag skäms. Förlåt. Jag vet att ingen ursäkt kan göra så att jag skulle ha varit mer hos dig. Jag ångrar mig verkligen, trots att jag tidigare tänkt att jag inte skulle göra det. Nu gör jag det ändå och det gör så fruktansvärt ont i mig att veta att du inte sitter där framme. Jag kommer inte få möta ditt vackra leende, inte hålla dina skrynkliga händer, inte få klappa din mjuka kind och inte få höra dig säga att jag är din solstråle.
Jag hoppas att du finns omkring mig nu, att du har det bra. Kanske har du mött upp din käraste, kanske kollar du ner på mig och ler ditt så vackra leende även nu. Ditt liv var slut lördagen den 7 maj, du var nöjd där och jag måste inse det även om jag inte vill det. Jag har hört att tiden läker alla sår, men du kommer alltid ha en stor del av mitt hjärta oavsett var du befinner dig. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, jag hoppas att du vet det min älskade älskade farmor<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar