"Hoppas ni har haft en bra helg" - Orden som mötte mig slog mig i magen. Bra helg?! Hur skulle det kunna ha varit en bra helg? Har någon haft en bra helg? Har denna helgen överhuvudtaget kunna gå förbi som alla andra, vanliga, sköna, snabba helger?
Veckan startar och den rullar sakta på. Dagarna känns långa, på gott och ont, som jag brukar säga.
Startade dagen med PT träning med Johan, förutom en som städade så var vi helt själva på gymmet, vilket var väldigt skönt. Körde hårt och jag blev skönt trött i hjärta och övriga muskler. Glömde nästan bort alla ledsamma tankar för en timme, kom visserligen upp då och då - men jag fokuserade hårt på varenda rörelse istället. Efter en skön dusch slängde jag mig i gräset med två kompisar, det var både smärtsamt, roligt och trevligt. Återigen kom saknaden dock upp och ögonen ville verkligen inte sluta rinna. Begav mig sedan till skolan där mer tårar väntade, tårar, funderingar och tankar. Slöt ögonen och höll på att somna på historian, allt påminner om dig. Mitt arbete om dig, alla söta tanter jag ser, spagetti och köttfärssås, teckningar, mönstret på dina kinder, tulpaner, ekollon, en basker, fikon eller en smsande mobiltumme. Jag kan inte riktigt förstå eller sätta ord på hur ont det gör och hur smärtsamt det känns. Jag saknar dig så himla mycket, jag vill inte att du ska vara borta. Jag är egoistisk - jag vet - men jag vill så gärna att du ska vara kvar. Finnas där i din lägenhet, vara den som pappa åker och hjälper med räkningar och vara den som någon tar hand om. Jag skäms och ångrar mig. Varför? Är ordet som snurrar runt, runt, runt. Varför var jag inte hos dig mer, hur kunde jag ens tänka tanken att prioritera annat? Det är lätt att vara efterklok, det har jag minst sagt insett.
Snälla, säg att du förlåter mig, säg att du älskar mig, säg att du finns här hos mig. Snälla, jag ber dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar